Utdrag från boken

360 dagar med Afghanistan – Före, under och efter insats

[…]

Ulrika, innan avresa, hemma Jag vet inte hur många gånger jag försökt prata om döden och begravning. ”Hur vill du ha det om du kommer hem i träkista? Eller handikappad? Vad tänker du? Jag vill veta, vi måste kunna prata”, säger jag. Varje gång möter han mig med tystnad. Jag ligger på, vill veta.

”Sluta tjata”, säger han, ”du får ett vitt kuvert och där står allt.” Men för i helvete! Jag vill veta nu!

Ulrika, 16 Januari, hemma Avresedag, alltid skitjobbigt för oss båda. Jag jobbar som vanligt, vill bara att han ska åka. Finns ingen anledning för mig att vara hemma, bara deprimerande och ångestladdat. M gör allt för att inte vara social idag, sitter på bio ensam, han orkar inte prata med folk. Jag kör honom till Landvetter, vi pratar målbilder, praktiska saker och ser fram mot att signa kontraktet hos notarien i februari. Jag går med in i avgångshallen, gör ett snabbt hejdå utan tårar, sätter mig i bilen och är rockstjärna till hög musik hela vägen hem. Stilla tårar trillar längs min kind.

Mikael, 3 juli, Kabul  Sitter med fingret på avtryckaren när vi är ute och åker, så är det bara. Vi får indikationer på att sprängladdningar sätts på fordonen, bomber utlöses och då gäller det att lämna fortare än kvickt. Annars bara att köra vidare oavsett vad som händer. Aldrig stanna. Bilen väger fem ton, vi ska bara ta oss fram. Över andra, på andra, spelar ingen roll. Bilen ska inte stanna.

Ulrika, 18 juli, Göteborg M ringde på morgonen med kraftig hemlängtan. Först nu börjar jag känna att det ska bli kul att han kommer hem. Har varit så mycket sedan han åkte för en månad sedan. En omställning även för mig som är hemma. Att vänja sig vid att vara särbo med en som är i krig. Att bli vän med oron, rädslan, som finns där och som jag måste ha kontroll över. Det är som att gå på skare, plötsligt trillar du igenom om du inte har koll på vart du sätter fötterna.

Mikael,14 september, Mazar-e Sharif Turas om att åka ut och jobba, idag åker tre poliser tillsammans på uppdrag, t.ex utbildning och mentorering på polisstationerna. Vi kan inte lita på någon, måste alltid täcka upp för varandra, hela tiden vara beredda på skarpt läge. Ser på BBC-Live sändning från Kabul, talibanattack mot amerikanska ambassaden, några döda än så länge. Man vet aldrig när något händer. Vet aldrig vem som kan vända, kan likväl vara en afghansk polis eller tolk, som gått över på andra sidan till talibanerna. Och blir en insider, kan ställa till fruktansvärda skador och ta många människoliv. Om vi känner att något inte stämmer måste vi agera, kan vara ett annorlunda beteende, agerar konstigt eller rör sig konstigt. Kan i värsta fall bli skottlossning, att vi måste skjuta för att döda.

Ulrika, 12 oktober, hemma Möts av grejer högt och lågt, överallt i hela lägenheten! M har börjat packa upp när jag yrvaket stiger upp. Han är jättelycklig, tur han har öronen annars hade smilet gått runt! Märker att han bara packar upp en del, inte allt. Tre veckor hemma. Han packar inte in sig i hemmet, utan har fortfarande kvar prylar i väskan. Tre veckor sedan iväg igen. Ingen idé att prata om det nu, jag får välja läge.

Ulrika, 29 oktober, hemma M åker på lördag. Tror att han känner lite skuld för att han går in i bubblan och inte är närvarande, men han förmår helt enkelt inget annat. Inte nåbar på samma sätt som i början av ledigheten när han kommer hem. Jättestor skillnad. Jag kanske bara vill bolla något simpelt, men inte ens det klarar han. Känner mig avspisad. Bortstött. För-i-helvete-skärp-dig-karljävel! tänker jag till ingen nytta. Inte ens värt att lägga energi på att bli frustrerad eller förbannad, hjälper inte. Jag måste upp på nästa nivå, tänka strategiskt. När kan jag prata om vad, under de två-tre veckorna han är hemma. Ganska ansträngande men nödvändigt. Spontaniteten försvinner ju närmare avresedagen vi kommer. Hålla inne och vara tyst, inte riktigt min grej eller vad jag är känd för. Men hela tiden en avvägning. Klarar han inte att diskutera så får jag göra det med andra. Så är det bara. Detta har gjort att jag fått öva ännu mer på att ta en tankerunda till.

Allt behöver inte diskuteras. Vad är problemet, gör analysen, vilka möjliga lösningar finns och sedan bara fatta beslut! Så enkelt!

Sista veckan är jävligt jobbig. Det är så mycket känslor, oro och rädsla att något ska hända. Kanske inte kommer hem igen, men det kan vi inte prata om. Han blir som en mussla om jag försöker.

M gick på bio dagtid, bara för att få tiden att gå. Så visst är det jobbigt även för honom. Pratar om morgondagen och när han ska åka. För att det ska bli så smärtfritt som möjligt, hur gör vi?

Som vanligt är, vid varje mellanlandning skickar han ett sms, när han kommit fram likaså. Jag vill veta. Och han gör det.

Ulrika, 17 november, hemma Vaknade av telefonsignal. M ringer kl. 08.20: ”Bomber har smällt i Mazar-e Sharif. Några dödade. Allt ok med mig. Hörs senare. Puss!” Slut på samtalet. Där försvann den lugna och sköna sovmorgonen. Läste tidningen, sökte på nätet efter information. Finns inget än! Kl. snart 11.00 min tid, fortfarande ingen information. Inte ens på CNN. Kör ett hårt träningspass trots kraftig träningsvärk sedan igår.

Mikael, Mazar-e Sharif När vi besökte en polisstation idag blev det ett locked down läge och vi kunde inte åka därifrån. En självmords- bombare fanns i diket och väntade på guvernören som skulle kom- ma i bil. Just vid en vägbula där bilen var tvungen att sakta ner. Guvernören satt i skalskyddad bil och överlevde. De andra färdades i en jeep, två omkom. Norsk militär assisterar de afghanska säkerhetsstyrkorna vid sådana händelser. Annars var min tanke att vi kunde åka med dem tillbaka till basen. Men nej, funkade inte. Där satt vi, på en lokal polisstation, i locked down läge. Ringde U, vilket jag lovat att göra när något händer, så hon slipper höra på nyheterna.

Mikael, 8 dec, Mazar-e Sharif Pratar med U på kvällen som berättar något om en elev som gjort framsteg. Hur intressant är det för mig, mitt i kriget i Afghanistan? Jag är inte intresserad av att lyssna, stoppar henne efter en minut. ”Men jag skulle komma till en sak”, säger hon. Men jag vill inte och orkar inte lyssna på det. Hon blev irriterad, ville inte prata vidare. Dock kunde vi bryta samtalsämnet på ett bra sätt utan att det hettade till. Men det är just sådana här saker som blir knepiga. Vi befinner oss i helt olika världar. Jag är inte intresserad av hennes jobbdetaljer och hon är säkert inte intresserad av vad jag har på min toastmacka som jag tagit med mig från matsalen.

Beställ boken idag för att läsa vidare!